20 – 24 Januari  -  Mörkertid

 

Den 19 januari var det äntligen dags att påbörja den långa resan norrut. Väl påpälsad och lastad stod jag vid Halmstad resecentrum klockan 23:50. Kände mig lite som en laståsna med min stora gröna trunk som vägde på grammet 20 kg (maxvikt för Norwegian), samt en ryggsäck innehållande kamerautrustning och ostar mm till Fredrik. Det blev en lång och seg bussresa upp till Oslo, dit jag kom redan 0530. Sen var det bara att släpa på all packning över till centralstationen där jag hoppade på flygtåget ut till Gardemoen. Incheckningen gick bra, och jag fick ett kvitto på att vår bagagevåg hemma stämde överens med Gardermoens. Ingen övervikt här inte. Eller rättare sagt på den väska de vägde…. Det blev lite mer strul vid säkerhetsgenomgången, men det slutade med att jag fick behålla både stativ och ostar.

Fredde hade varit mycket noggrann med att poängtera att jag måste gå in i utrikeshallen för att komma till rätt gate. Svalbard tillhör Norge men räknas som en utlandsflygning med passtvång.  Väl framme vid rätt gate var det bara att sätta sig och vänta ett par timmar, och nu pirrade det faktiskt lite i magen.

Svalbard och Longyearbyen – Here I come!

Jag bodde i Luleå ett antal år som liten, och har även besökt stan som vuxen, men aldrig upplevt det ”stora mörka mörkret” på vintern som riktigt svart. Snön lyste upp, och i min naiva okunnighet tyckte jag att det borde ju vara något liknande på Svalbard.  En liten vink om att så nog inte var fallet fick jag redan i luften. Det var en häftig känsla och sitta och titta ut på molnen och solen och sen se att horisonten blev mörk. Och ju längre vi flög desto mörkare blev den. Det var som att flyga in i ett mörkt hål, och plötsligt var det svart utanför fönstren.
Vid det här tillfället var Longyearbyens flygplats rankad som nummer tio på listan med världens farligaste landningsplatser, och med det i minnet närmade vi oss flygplatsen. Snacka om vinglig inflygning (måste blåsa ordentligt ute) och när ljusen från landningsbanan äntligen bröt igenom mörkret var det inte långt kvar till landning. Pang, duns….. så var vi då äntligen lyckligt o väl nere. Det här var nog mitt livs hårdaste hjulisättning, men som sagt planet höll, och vi gled så småningom in mot plattan. Upp med dörren, och den arktiska luften stömmade in i flygplanet. Brrrrr riktigt kallt.  Med min varma Fjällräven jacka knäppt ända upp var det äntligen dags att ta de första stegen på Svalbard. Ute snöade det och blåste riktigt ordentligt.

Oj vad fel jag haft om mörkret. Trots all snö så var här mörkt som….......

Lite omtumlad efter flygningen, men nu är jag här!

Fredrik väntade på flygplatsen tillsammans med en kompis, så jag slapp att ta flygbussen. Skönt, och väldigt roligt att träffa honom igen. Men innan vi hoppade in i pickupen måste jag ta ett foto av skylten utanför flygplatsen. Förmodligen är detta det mest fotograferade motivet på hela ön. En djup suck från sonen, men sen väntade de tålmodigt tills jag var nöjd. Det var inte så lätt med tanke på hur många som skulle ta samma foto och dessutom posera vid skylten. Men så småningom fick jag den för mig själv.

Efter att först ha åkt hem till Fredde och sen ätit en Svalbarburgare på hans jobb, ägnade vi resten av dagen åt sightseeing i de centrala delarna av  byn. En bypromenad som gick fort trots mina idoga fotostop. Byn var betydligt mindre än jag trott, och huvudgatan tog slut nästan innan den började.

Vid början av gåtan genom byn. Som synes väldigt folktomt trots att det är mitt på dagen.

Fredrik utanför Svalbar. Fotot tagit med ett Fisheyeobjektiv.

Det som förvånade mig mest, förutom mörkret, var att här var så folktomt. Fick förklaringen att det var mitt på dagen och att de flesta jobbade. Dessutom var det ingen turistsäsong nu, men om bara några veckor så kommer det att krylla av folk här.

Vaknade vid åttatiden, men försökte ligga kvar o dra mig en stund eftersom Fredde  ville sova lite längre. Men klockan nio hade jag fått nog och byltat på mig varma kläder och framförallt varma handskar.  Vid den här tiden på året kan det vara riktigt bistert här uppe. Så döm om min förvåning när jag kom ut. Det var plusgrader och duggregnade! Inte vad jag hade förväntat mig! Det blev i alla fall en promenad genom byn med stativ och kamera i högsta hugg. Perfekt tillfälle att träna på mörkerfotografering! Vid den här tiden på dygnet var byn verkligen död. Affärerna och matställena öppnade inte före klockan 11, så de enda som rörde sig i byn var jag och en guide med en grupp japanska turister med kameror i högsta hugg.

Ljuset är på väg tillbaka till byn!!!!

Att det finns gott om isbjörnar på Svalbard var uppenbart när man kom in i sportaffären. En hel vägg med vapen av olika sorter. Jag tyckte att det var hög tid för Fredde att skaffa sig ett vapen, eftersom han kommer att tillbringa en hel del tid utanför byn. Det blev därför ett besök i ovan nämnda butik. Han valde ganska snabbt ut en bössa, men innan han fick det var det en hel del fylleriövningar. Vapenblanketterna, och tillståndsansökan för att få äga ett vapen är viktigt här uppe. Från butiken blev det sen ett besök hos Sysselmannen för att lämna in ansökan. Nu var det bara att vänta tills godkännandet kom.

När all byråkrati var avklarad blev det så äntligen dags för mig att få prova Freddes snöskoter. Har ju kört lite innan på våra ungdomsutbildningar i Grövelsjön, så det här skulle väl inte vara så svårt. Men så fick jag vissa flashbacks från fastkörningar mm (se om våra ungdomsutbildningar på familjens startsida), så det bästa var nog att ta allt från början. En mycket tålmodig son gick igenom gas, broms, svängteknik mm, och sen satte han mig att köra i älvravinen (nybörjarplatsen). Oj vad tiden gick fort! Det här var roligt, ja i alla fall för mig. Tror dock att Fredrik var lätt uttråkad efter några timmar….

Det här var ju skitkul! Och en betydligt piggare o roligare skoter att köra än hyrskotrarna i Grövelsjön. Hur svårt kan det här vara….

HUSET är Longyearbyens finaste och mest omtalade restaurang, med Skandinaviens största vinkällare.  Här hade Fredde bokat bord till kvällen. Egentligen inget konstigt med det, men den här dagen skulle Huset vara stängt. Men de höll öppet bara för oss, och snacka om konstig känsla att ha en hovmästare, servitör och kock där bara för oss. Men snacka om service!  Att Huset tillhör samma koncern som Svalbard, där Fredrik ju jobbar) var nu guld värt!

Vi skulle få en åttarätters middag med tillhörande vinpaket, men vi tappade räkningen på rätterna efter att tio tallrikar serverats. Dessutom blev vi ”offer” för att testa lite viner utöver de som ingick i vinpacken. Men vilken middag! Helt otroligt gott, och när jag tom äter grön ärtsoppa med god aptit förstår alla som känner mig att detta måste varit något extra. Tack för en oförglömlig middag!

22 Januari:

Även idag kom jag ur sängen relativt tidigt. Kände att det började krypa i kroppen, och då var det bara att klä på sig för att gå ut en sväng. Givetvis med mina trogna vapendragare kameran och stativet som sällskap, Stötte på samma grupp med japaner, dock utan guide den här gången. Inget arktiskt väder idag heller. Plusgrader och fuktig luft… suck.  Nu blev det en lite längre promenad ner mot Adventfjorden och Svalbards snöskoteruthyrning. Här kryllade det verkligen av snöskotrar som stod uppställda och bara väntade på turistinvasionen om några veckor. Fredde hittadei även två små skotrar.  Perfekt till Linus och Thea tyckte han. Och hade de bara varit lite äldre så hade de haft jättekul på dem, till allas vi andras stora förskräckelse.

Här nerifrån såg det väldigt fint ut när man tittade upp mot byn, så nu åkte kameran fram. Mina köldskadade fingrar protesterade vilt i kylan där vinden var största boven, och var snart vita och stela. Snabbt in med dem i armhålan och sen på kameran igen, och så höll jag på en bra stund. Men det var det värt. I brist på klar himmel och norrsken så fick det här duga.

Longyearbyen sett från Adventsfjorden med Sockertoppen i bakgrunden

Byns kärna. Minnesstatyn över gruvarbetare med Lompen köpcentrum och Svalbardsbutikken.

Ytterligare ett väldigt populärt fotomotiv. Dörrarna in till banken…….

Tänk om Thea och Linus varit lite äldre…….oj oj oj……

På kvällen hade Fredde fått en kompis att ställa upp för en lite längre skotertur med mamma. Tyvärr snöade det en hel del,och sikten var inte den bästa, men jag litade fullständigt på mina guider. Det här ska bli kul!  Målet var att vi skulle ta oss upp på Breen," Full gas”( dvs jag tyckte det var full gas, killarna krypkörde) och sen bar det av upp genom byn. Det tog inte lång stund förrän jag omvärderat det där med att det inte var några problem att köra skoter. När vi kom upp mot Nybyen började marken slutta kraftigt utför med slagsida åt vänster,så nu gällde det att ha koll på tyngdlagen. Lyckades i alla fall stanna precis innan väggen på ett litet hus, när jag förtvivlat försökte svänga vänster men utan synligt resultat.  Här tog även gatljusen slut, och killarna satte full fart in i det totala mörkret.
-”Håll dig bara bakom Jonas” sa Fredde som lovade hålla koll på mig bakifrån.  Inga problem, det här gick ju galant…… Men oj vad stenigt det var och sen blev det smalare och smalare Tyckte även att ”leden” gick ovanligt mycket upp o ner på sluttningarna. Nu började det faktiskt bli lite otäckt, och svetten sprutade. Vid en liten andhämtningspaus på väg upp mot Breen fick jag förklaringen när Fredde sa att Jonas bara lekte lite, och att jag skulle försöka hålla en rak linje istället.  Lekte! Jag som trodde min sista stund var kommen….

Till slut blev det väldigt brett och betydligt jämnare. ”Nu är vi uppe så nu kör vi” hojtade grabbarna. Swisch… så såg jag bara baklyktorna långt där framme. Men de vände snart tillbaka till mig och eskorterade mig sedan upp till en plats med fin utsikt tillbaka ner över byn. Här ville jag stanna och fota. Sagt o gjort fram med alla prylarna, och när jag var klar drog killarna iväg upp över Breen. Kvar stod lilla jag… När jag sen stängde av skotern så var det mörkt, verkligen bäcksvart. Snacka om att känna sig ensam och övergiven i hela stora vida världen. Hade jag fått se några ögon glittra i mörkret så hade jag fallit död ner av skräck. Det finns ju faktiskt en del renar här uppe, och i min fantasi kryllade det även av isbjörnar.........

Det var inte lätt att ställa in kameran i mörkret med stora skoterhandskar på. Försökte ta av dem men det straffade sig direkt.  Men det blev några bilder innan jag såg två små ljusprickar komma emot mig i full fart.. Nu var jag inte ensam längre!  Även under nerfärden gällde det att hålla tungan rätt i mun ,och vägen ner kändes brantare än när vi for upp.  Samtidigt som jag hela tiden hörde Freddes kommandon "Inte bromsa morsan, inte bromsa” så var det precis det som kändes mest rätt. Det går för fort!

Men vi kom lyckligt och väl ner ( ja jag  lydde min son och lät bli bromsen), och sen fortsatte Fredde och jag ner genom byn och ut en liten bit på Adventsfjorden. ”Inte längre, för vi har inga vapen med oss”.

Tack för en fin kväll Fredde. Det här gör jag gärna om!

Nu återstod det bara att åka och tanka upp skotrarna.  Som sagt bensin är inte billigt i Norge…. Snöskoteråkning är en dyr men rolig hobby! Nu körde vi även förbi en enormt stor röd brevlåda, som absolut krävde ett fotostopp.

Jultomtens (Julenissens) brevlåda. Alla, utom finländarna, vet ju att jultomten bor på Nordpolen, och det här är hans brevlåda. Tydligen kommer all post märkt ”Jultomten Nordpolen” hit till den här lådan.

När vi parkerat skotrarna gick vi in på Svalbar och sällan har en kall öl smakat så bra. Det här var ett fyspass som hette duga! Jättekul men jobbigt.  Undrar hur det egentligen ser ut där vi åkt. Eller det kanske jag helst inte vill veta…...

Oj vad fort ett par dagar går. Nu var det redan dags att flyga hem, hem till ljuset och kylan. Det har varit ett par fantastiska dagar här uppe, och jag förstår verkligen att Fredde trivs. Jag har ju onekligen inte sett så mycket av byn, men jag har verkligen insett vad arktisk mörkertid innebär. Och nu har jag faktiskt tappat alla begrepp om det är dag eller natt. Ser verkligen fram mot nästa besök här uppe i april. Något norrsken har det ju onekligen inte blivit. Regn och plusgrader i januari i närheten av Nordpolen? Det hade jag aldrig trott innan. Inte heller en enda skymt av någon vit nalle. Men det ska jag nog vara glad för. Ser man en isbjörn den här årstiden så är man nära - alldeles FÖR nära..... Den upplevelsen hoppas jag få i april istället.

Även flygresan hem var häftig.  När vi lyfte var det svart utanför men efter någon timmes flygning anade man ljuset i horisonten.
Här kan man verkligen prata om att "se ljuset i slutet av tunneln"!

Hej då Svalbard. På återseende!  Full fart mot den ljusnande horisonten.